SUBSTANTIV sub ³
stanti ²
v l. ⁴⁰¹ (
substanti´v WESTE (1807), subbstannti´v DALIN (
1854 ); LoW (
1889 ;
med grav accent ) ), n. (
NORDFORSS (
1805 ) osv.)
( (†) m.
MEURMAN (
1847 )); best.
-et; pl. = (
SUNDÉN (
1891 ) osv.), äv. (numera föga br.)
-er (
KELLGREN (SVS) 5: 83 (
1786 ),
ÖSTERGREN (
1950 ;
angivet inom parentes ) ) .
Anm. Förr användes ofta den lat. formen
substantivum (pl.
-iva ).
FICHTELIUS Wegw. 27 (
1717 ).
Flerstafwiga substantiva. KULLIN EngGr. 11 (
1744 ).
DALIN (
1871 ).
[jfr t.
substantiv, substantivum; liksom ffr.
substantif (varav eng.
substantive, fr.
substantif ) substantivering av lat.
substantivum (dvs.
nomen ), till
substantivus, som betecknar substans (se
SUBSTANTIV, adj.). -- Jfr
SUBSTANTIVAL, SUBSTANTIVERA, SUBSTANTIVISK ]
språkv. ord (tillhörande en särskild ordklass) som betecknar en konkret företeelse (person l. djur l. sak) l. en immateriell företeelse l. egenskap som uppfattas ss. likartad l. hörande till samma kategori som saker l. (tanke)ting, i regel med böjning i numerus l. species l. kasus o. utgörande huvudord bl. a. för adjektivisk bestämning l. utgörande rektion för preposition samt med huvudsaklig uppgift att i den enkla satsen utgöra subjekt l. objekt, sakord, tingord; förr äv. om räkneord. Somlige Adjectiva, men ej alla, nyttjas äfven indefinite såsom Substantiver med En eller Ett förut: En Lärd, En Rik.
KELLGREN (SVS) 5: 83 (
1786 ).
Menniskja, Hus, Dygd, Godhet äro substantiver. WESTE FörslSAOB ( c. 1817 ).
Räkneord kallas adjektiv eller substantiv, som uttrycka ett talförhållande. BRATE SvSpr. 59 (
1898 ). När ett substantiv i bestämd form föregås av ett adjektiv har det i regel dubbel artikel: den unga frun
(osv.). WELLANDER RiktSv. 93 (
1973 ). -- jfr
HANDLINGS- ,
NUMERAL- ,
VERBAL-SUBSTANTIV. Ssgr
(
språkv. ):
–
SUBSTANTIV-ARTIKEL .
(†) om substantivets bestämda slutartikel (se d. o. 3 ).
RYDQVIST SSL 2: 249 (
1857 ).
– –
SUBSTANTIV-ATTRIBUT .
substantiviskt attribut (se d. o. 3 ).
SVAHN Språklj. 158 (
1882 ).
– –
SUBSTANTIV-AVLEDNING ~⁰²⁰.
jfr avledning II, särsk. II a. RYDQVIST SSL 4: 317 (
1870 ).
– –
SUBSTANTIV-BILDNING .
motsv. bildning 3 d; särsk. konkret: språklig bildning utgörande substantiv. AntT 5: 284 (
1878 ).
– –
SUBSTANTIV-BÖJNING .
böjning (se d. o. 4 )
av substantiv. RYDQVIST SSL 2: 4 (
1857 ). (
Elfstrand o.)
GABRIELSON 83 (
1945 ).
– –
SUBSTANTIV-FORM .
form (se d. o. 3 b )
hos substantiv. WISÉN i
3SAH 4: 354 (
1889 ).
– –
SUBSTANTIV-FRAS .
del av sats l. yttrande som grammatiskt grupperas kring ett substantiviskt ord, nominalfras. THORELL SvGr. 50 (
1973 ).
– –
SUBSTANTIV-PARADIGM .
jfr paradigm 1. NOREEN VS 5: 185 (
1906 ).
– –
SUBSTANTIV-PRONOMEN .
(numera mindre br.) substantiviskt pronomen; förr äv. inskränktare, om personligt pronomen l. sådant interrogativt pronomen som kan vara subjekt l. objekt. Personal- och interrogativpronomen
(kallas) äfven Substantiv-pronomen.
SVEDBOM Satsl. 24 (
1845 ). Kan ens ett substantivpronomen ersätta hvilka substantiver som hälst, t. ex. jag ersätta utskänkningsbolag?
PedT 385 (
1898 ).
SAOL (
1950 ).
– –
SUBSTANTIV-SJUKA .
klandrande: benägenhet l. ovana att till övermått bruka tunga, abstrakta substantiv i stället för verbkonstruktioner (t. ex. ”knäpp knappen före utgåendet” i st. f. ”innan du går ut”). OTTELIN FolklFörel. 2: 46 (
1918 ).
Substantivsjukan präglar i synnerhet det dåliga kanslispråket och tränger därifrån in i muntligt sammanträdesspråk. NILSSON SpråklTerm. 110 (
1977 ).
– –
SUBSTANTIV-STAM .
jfr stam, sbst. ³
II 12 a. ASScF 5: 86 (
1858 ).
– –
SUBSTANTIV-ÄNDELSE .
TULLBERG SvSpr. 2: 21 (
1836 ). Ålderdomliga substantivändelser kvarleva ännu i vissa fasta uttryck t. e. ’i tide’, ’till himla’, ’i Dalom’, ’livsens vatten’.
ÖSTERGREN (
1950 ).
Avledn.:
–
SUBSTANTIVAL , SUBSTANTIVERA, SUBSTANTIVISERAD, SUBSTANTIVISK, se d. o.