SLINGA sliŋ³a², v.¹ -ade, äv. (anträffat bl. i bet. I 2, 3, i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -er, slang slaη⁴ (slungo sluη³ω² slungit sluη³it² (pres. sg. -ar LUCIDOR (SVS) 467 (1674) osv.; -er HÖGBERG Storf. 159 (1915) osv. – ipf. -ade Visb. 3: 492 (c. 1700) osv.; slang PARLING NödLust. 55 (1953) osv. – sup. -at DALIN Vitt. 5: 167 (1752) osv.; slungit HÖGBERG Vred. 1: 102 (1906) osv. – p. pf. -ad KEMPE Psalt. 228 (1650: slingad', pl.) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING. I) intr. 1) (numera mindre br.) == II; förr äv. dels: smyga l. krypa, dels: vackla, ragla (jfr 2), dels i uttr. slinga åt ngt, dra l. snöra åt om ngt; jfr III 2 e. KNÖPPEL Mannsschol. 72 (1741: åt). (Sv.) Slinga sakta, (lat.) Gradu testudineo incedere. SCHULTZE Ordb. 4466 (c. 1755). Gå så tyst som ormen slingar. LING Agne 146 (1812). (Sv.) Slinga . . (lat.) vacillare; titubare. LINDFORS (1824). IllSvOrdb. (1955). – särsk. == II b. Murgrön och vildvin / slinga uppför väggarna, / hölja allt i grönt. AGRELL Arab. 30 (1903). 2) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om ngt som sitter fast i ena ändan: (hänga o.) slänga; dingla; äv. om ngn l. ngt som följer med rörelserna hos svängande föremål: slängas l. slungas (se de särsk. färb. SLINGA AV, NED); jfr SLINGRA v. I 1 d. Äfven om renen går aldrig så väl och jemt, slingar dock släden ouphörligt åt sidorna. DÜBEN Lappl. 105 (1873); jfr 1. Släpan guppade och slang. Vägen blev sämre ju längre från samhället det bar. PARLING NÖdlust. 101 (1953). 3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slinka (se SLINKA v., I 1 a, d; äv. (i fråga) om tid, = SLINKA, v. I 5; ofta i särsk. förb. Tiden slang iväg med hast. PARLING Nödlust. 73 (1953). II)refl.: slingra sig (se SLINGRA v., II 1); numera nästan bl. (i sht i vitter stil, mera tillf.) liktydigt med: gå l. lägga sig i l. bilda slinga l. slingor; jfr I 1, III 2 e o. SLYNGA, v. 2. PERINGSKIÖLD MonUll. 339 (1719; om drake på biläd). (Fr.) Bâtard . . (sv.) et tåg på skieppen som slingar sig omkring masten. MÖLLER 1: 155 (1745). Så snart . . (ålen) fådt kroken i sig, söker han få slinga sig ikring något på sjöbotn, och finner han det, är det en omöjelig sak at få honom upp. GYLLENBORG Insjöfisket 30 (1770). Ares i Cyprias famn gått till ro; / kring lagern, han bar, hennes lockar sig slingat, / och dufvorna bygt sig i hjelmen ett bo. MELIN Moore Dikt. 52 (1885). IllSvOrdb. (1955). jfr SAMMAN-SLINGA. – särsk. a) (†) i fråga om rörelser hos person l. fyrfotadjur, som liknar l. kan föra tanken till slingerrörelser hos mask l. orm: (snabbt l. smidigt) slinka (se SLINKA v., 1 1

[SLINGA.v1 II.3.a]

a) o. d.; äv. bildl. (jfr d): lista sig (till ngt, t. ex. befattning). De kåte Satyri på hög- och dalar springa / Och wille Fauni sig bland träd och buskar slinga. BROWALLIUS Holbg 60 (1744). Bäst han stod af förundran mätt, / Kom fram det trogna djur Valett; / Ur trängseln han sig slingat. DALIN Vitt. 5: 167 (1752). ROTHMAN Skäl 19 (1765; bildl.). b) (numera föga br.) == SLINGRA v., II 1 a β Fast hon (dvs. murgrönan) sig slingar liuft i Knorr, / Blier Stubben lijkwäl lijka torr. LUCIDOR (SVS) 467 (1674). Ogenomträngeliga törne och taggväxter, omkring hvilka åtskillige Arter Rubi, Smilax, med flere slinga sig. ÖDMANN StrSaml. 1 : 31 (1785). c) == SLINGRA v., II 2. Gårdar eller ringmurar, som inneslöto de gamles offerställen, kallades .. Ormar eller Drakar, efter de slingade sig i rundel. DALIN Hist. 1: 185 (1747). BLANCHE Våln. 262 (1847; om väg). Ett präktigt halsband om hans hals sig slingar / Af ädelsten och går på bröstet ned. KULLBERG Ariosto 1: 185 (1865). Skogarna som getter springa, / Bergen lunka oss (dvs. tågpassagerarna) emot, / Aar under oss sig slinga, / Sjöar bölja vid vår fot. TOPELIUS Läsn. 5: 132 (1880). d) bildl. (jfr a). Liksom nät af välljud, slinga / Sig spel ocb sång, der bortifrån, kring ön. ATTERBOM LÖ 2: 11 (1827). Som de två (violin-)stämmorna alltjemt täfla och slinga sig om hvarandra i Bachsonaten, företedde de den yppersta jemnhet. VL 1901, nr 68, s. 3. III)tr. (jfr II). 1) (numera bl. på Gotl., bygdemålsfärgat) slunga, kasta; äv. i uttr. slinga med ngt, slunga l. kasta ngt. (Vättern) Omwältrar alla . . Salt, och feetachtiga förblandade partiklar ..: at han ju slingar dem neder åth Håldiupen, och twärt om, de som äro nedre i diupen, åter tilbaka up igen. TISELIUS Vätter 1: 99 (1723); möjl. särsk. förb. SvLekar (GAAkad.) 1: 40 (c. 1860: med; från Gotl.). 2) (utom i b numera i sht i vitter stil) forma l. böja (ngt) i slinga l. slingor; linda l. vira l. slingra (ngt om ngt l. ngn); äv. (se särsk.

[SLINGA.v1 III.2.b]

b) dels med resultativt obj., dels abs.; stundom svårt att skilja från 3 (jfr 3 a). Kretsar vi (dvs. de dansande) slinga. ATTERBOM LÖ 1: 244 (1824). Slinga .. (dvs.) böja, kröka till slinga .. (t. ex.) slinga hår. DALIN (1854). Sin stolthet ej hon (dvs. drottningen) afklädt; men den fladdrar / Som en tillbakaslagen kröningsmantel / Kring skullroarna, och blottar så de trådar / Af VenuS-gördeln, dem i qväll hon slingat / Omkring sin fulla, smidiga gestalt. ATTERBOM FB 105 (c. 1855). Så smyckom oss, I Moabs döttrar, skönt / . . och slingom kransar kringom våra ännen / . . att vi må hälsa rätt vår herra, konungen! FRÖDING NDikt. 92 (1894); jfr 3. Slinga, (dvs.) kretsformigt fläta in i vartannat. Dalin Synon. 316 (1925); jfr 3. jfr OM-, SAM-, MAN-SLINGA. – särsk. a) (numera föga br.) lägga l. linda (sin arm l. armen om ngn l. kring ngt). O min vän! slinga din arn om mig! THOMANDER 3: 501 (1826). ATTERBOM FB 125 (c. 1855). b) (i sht i fackspr.) gm att knyta l. virka o. d. åstadkomma (maska); i sht förr äv.: knyta l. slå (löpknut l. knut), äv. abs.; äv. bildl.; jfr 3. NORDFORSS (1805). Knuten slingad var till hågkomst / Af ett åt Östan gifvet löfte. ATTERBOM LÖ 2: 122 (1827. SvLittFT 1833, s. 34 (bildl.). Solfven knytas af tvinnad och för styrkans skull fernissad bomull- eller linnetråd eller äfven af tvinnadt silke, som genom slingning eller knytning bildar blott en snara eller en ögla. UB 6: 424 (1574). Virknål är ett i ett handtag fastsatt stift, som i sin något aftrubbade ända är försedt med en hulling, med hvars tillhjälp lösa maskor slingas. 2NF 20: 306(1913). c) med avs. på ornerande figurer l. mönster o. d.: framställa (o. arrangera) i (form av) slinga (se SLINGA sbst., 1

[SLINGA.v1 III.2.a]

a) l. (mönster av) slingor; särsk. med avs. på runor: rista i slinga l. slingor. En tafla der, som i högtidligt allvar / Den första Nattvard föreställer, hvilar / På pelare, kring hvilka glädtig lek / Fått slinga gyllne rankor, fulla drufvor. ATTERBOM SDikt. 1: 180 (1810, 1837). Sin plog till värja han smider och slingar runor därå-. ST 1896, nr 1940 A, s. 3 d) (numera föga br.) med obj. föregånget av refl. poss. pron.; äv. oeg. l. bildl.; jfr a, II. Korset skall i midnattsvinden klinga, / Blomman kring dess fot sin stengel slinga, / Och (osv.). ATTERBOM SDikt. 1: 224 (1809, (1837). En krans af stjernor slingar sina strålar om hans hår. BEMALMSTRÖM 6: 121 (1852). e) (mindre br.) i pass. med intr. bet.: slingra sig (se II), bilda slingor. (Man kan) genom lämplig inredning förmå hvarannan trådgrupp (i gasbindningen) att slingas symmetriskt i förhållande till de mellanliggande. 2NF 33: 54 (1921). 3) (utom i a – c numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fläta l. sno (samman) o. d.; särsk. med avs. på band, snodd, rep o. d.: (i sht med samma teknik som vid knyppling l. gm maskslagning o. trädning på högaffelliknan de litet redskap l. bl. med fingrarna) fläta l. sno (l. knyta l. väva); äv. dels med avs. på hår: fläta, dels (se

[SLINGA.v1 III.3.b]

b) liktydigt med: tvinna; äv. abs.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr VI)); jfr SLINGRA v., III 3, SLYNGA, v. 3. Dufwowingar, / The glittra som the woro full / Medh trådar vthaff Sölff och Gull, / Och ther medh woro slingad . KEMFE Psalt. 228 (1650); jfr a. (Isl.) Handnirder (sv.) allehanda slögder som Qwinfolken göra med händer; såsom, sy, knypla, slinga, språnga, bordera. VERELIUS Herv. 103 (1672). Alt dyrbara Wäfft och slinga (dvs. slingat) de Skeppena föra. Runius (SVS) 2: 18 (1699, 1724). Jag slingade i dag en cordon af svart och Paille silke och en af blått ullgarn. REENSTIERNA Årstadagb. 1: 272 (1802). Slädsele af svart blankläder med fernissad båge och beslag, blå lokar och slingad töm. InventVagnHovstall. 1814, s. 68. Slinga . . (dvs.) sno ett snöre el. göra en snodd av hängande trådar med pinnar, som kallas Slingpinnar, i ändarne. WESTE FörslSAOB (c. 1815). Af ögon klara, skönsta anletsdrag, / Som strålat än, af hår, i flätor slingadt, / Som guldet, solen med sin glans förringat, / Af ljufva stämman, leendets behag, / .. Min ande undfick lif. KULLBERG i 3SAH 9: 135 (1894). Jutedref, extra 1:ma slingadt. PriskurRumstedt 1912, s. 2. Slingade band höra också till folkdräktema (i Hälsingl.). SVSlöjdFT 1930, s. 58. jfr SAMMAN-, ÖVER-SLINGA o. SILVER-SLINGAD. – särsk. a) (numera nästan bl. i vitter stil, föga br.) i fråga om inflätning l. invävning av trådar (med avvikande färg) i ngt o. d.: genomfläta (ngt); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk.

[möjl. bildat till SLINGA sbst.,]

: som har invävda l. inflätade trådar (av så l. så beskaffad färg l. beskaffat slag). (Sv.) Slinga . . (t.) durchflechten. DÄHNERT (1784). (Sv.) Slinga . . (lat.) intexere. LINDFORS (1824). jfr SVART-SLINGAD. b) (mindre br.) textil. tvinna (grovt garn) av olikfärgade (vanl. svarta o. vita) trådar. Raggsocksgarner och andra grövre garner . . slingas. Varulex. Beklädn. 103 (1945). c) mer l. mindre oeg. l. bildl. SPEGEL GW 159 (1685). jfr (i ssg): Om utaf Phlegethon all ilska sammanbringas, / Och af argheten sielf alt vidrigt hopa slingas, / Så är det kraftlöst alt och kommer alt på skam, / När sanningen får lius och går medh ähra fram. GCEDERHIELM Vitt. 87 (c. 1690); möjl. särsk. förb. jfr RIM-SLINGNING. 4) (i vitter stil, numera föga br.) omslingra (ngn l. ngt); anträffat bl. i p. pf. i adjektivisk anv.: omslingrad. Falskheten af smickret höljd, / och afunden med ormar slingad. JGOXENSTIERNA 2: 370 (1806). jfr ORM-SLINGAD. IV) ss. förled i ssg (betecknande fågelnät): snärjande l. dyl.; se SLING-NÄT. V) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., motsv. I 1, II: slingrande (se SLINGRA v., IV 1). Så skall den ljusa, väna idrottstropp (dvs. de sköna konster- na), / I heligt sjutal, skönt, harmoniskt sträfva, / Att, slingande, en purpurmatta väfva / För lifvets vandring, mensklighetens hopp. TRANÉR Anakr. 147 (1833). En gulröd matta broderad med slingande blommor och blad låg utbredd över gungstolen ända uppifrån karmen. HÖIJER Martin 194 (1950). VI) (numera mindre br.) i p. pf. i vissa mer l. mindre adjektiviska anv. (jfr III 3, 4). 1) motsv. I 1, 11: som slingrat sig, slingrad. En Skiöld med 2. i hwarandra slingade Ormar. Rüdling Suppl. 529 (1740). Jag såg på en blomsterhöjd och såg / Gudomligt skön en flicka / Slingad intill sin älskares själ, / I en alla himlars kyss / Lofva en öm en evig tro. THORILD (SVS) 1: 187 (c. 1787). 2) motsv. I 1, III III 2 e: som har (antagit l. getts) ögleform l. slingrande form, slingrad; äv. oeg. l. bildl. Orden .. (i slutraden till ett diplom) åtskiljdes (ibland) genom . . raka eller krokiga strek, som någongång voro dubbelt slingade. 2VittAH 15: 30 (1831, 1839). På . . (sarkofagens) lock, inom en slingad lotosblomma af lapis lazuli, läste jag nannet Amala. PALMBLAD Nov. 3: 128 (1841). Svävar diset ej från träd till träd / med slingad rytm som en girland av vin? ÖSTERLING Idyll. 33 (1917). Till bruk vid kvinnogymnastiken ordnade . . (tysken A. Spiess) s. k. turnreigen (kordanser), bestående däri, att deltagarna i olika uppställningar och på i olika figurer slingade led utföra ett slags rytmisk dans, oftast under sång eller musik. 2NF 30: 453(1920). VII) (i sht i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning, motsv. I, II, III 2 (e); i konkretare anv.: sätt(et) att vara slingrad l. slingra sig o. d.; äv. konkret: figur som slingor bildar, slinga; förr äv.: tarmvred. (Sv.) Slingning, . . (t.) die Darmgicht, Darmwinde, das Damreissen, Bauchgrimmen. LIND (1749). 2NF 33: 36 (1921; i pl.). Man kan (vid gasbindning) låta tre eller flera inslag sammanlöpa i den ena gruppens slingning för att åtskiljas i den bredvidliggande gruppen. Därs. 54. – Jfr TARM-SLINGNING. DENS. Storf. 159 (1915).