SVIND l. SVINN, adj.; adv. = (STÅHLE VersVasat. 134 ( i handl. fr. 1618 )), -E (G1R 29: 351 (1559 ), FORSIUS Fosz 55 (1621 )). ( svind (sz-, -u-, -w-, -nn-, -dh) 1531 (: swinde, pl. )--1769. svinn (-w-) 1558 (: svinne, pl. )--1681, 1706 (: hughswinner)-- c. 1715 (: hughswinner) ) – Jfr GESVIND, SVINDIG ] (†) 1) vådlig l. våldsam; farlig; bekymmersam; orolig. G1R 10: 269 (1535 ). Thenne tijdz swindhe och farlige lägenheeter. RR 2 ⁄ 4 1547 . Vij befructe än nu, Germundh, att man icke så nöttorfftligen är förfatedt medt alle saker, som udi thenne svinde tijdh alsomstörste macht opåligger. G1R 24: 328 (1554 ). (Sv.) Swind, (lat.) periculosus. IHRE (1769 ). särsk. övergående i bet.: lättfärdig; anträffat bl. ss. adv. Och haffver för:ne Rudt her medt (dvs. med godset) elliest fast siälsindt och svinde umgongett, så ath han haffver latedt uthgraffve någre segneter . . ther medt han haffver bekommedt någet annedt godtz. G1R 29: 351 (1559 ). 2) listig l. förslagen; bedräglig. G1R 7: 524 (1531 ). Fiendernes svinde ansleger, lister och praktiker. RA I. 1: 250 (1540 ). Menniskiors swinde list. ÄSvBiogr. 1--2: 60 (1617 ). Then arga, snöda och swinda werlden. SWEDBERG Schibb. g 1 a (1716 ); äv. att hänföra till 1. 3) snabb l. rask o. d.; anträffat bl. ss. adv. J dagh ästu båd’ Sundh och rödh, / J morgon Siuk, på båren dödh. / J kijsto lagd, och spijkad jnn, / Borttgömd j Graffuen mächta Suind. STÅHLE VersVasat. 134 ( i handl. fr. 1618 ). jfr: Svind, adj. inusitat. Tyskarnas Geschwind har i stället kommit i bruk. SCHULTZE Ordb. 5275 ( c. 1755 ). 4) klok l. förståndig o. d. VERELIUS 249 (1681 ). jfr HUG-SVINN.

Ssg

(†): ( 3 )