SVENSKMANNA- svän ³
skmana~, ssgsförled.
ss. förled i ssgr betecknande ngt som tillhör l. avser l. gäller l. är karakteristiskt o. d. för en svensk l. svenskar(na); i sht i ssgr betecknande l. i fråga om sådana goda egenskaper (t. ex. mod, heder, nationell anda) som i Sv. av hävd ansetts utmärka svenskar(na) .
Ssgr
(numera i sht i högre stil, dels med arkaiserande prägel, dels i skildring av ä. förh.):
–
SVENSKMANNA-BYGD .
av svenskar bebodd bygd (se d. o. I 2 ), svenskbygd. RUNDGREN Minn. 2: 71 (
1883 ).
–
–
SVENSKMANNA-DUGLIGHET ~⁰⁰² l. ~²⁰⁰.
för svenskar(na) kännetecknande duglighet. Jag tror på svenskmannatrohet och svenskmannaduglighet.
SträngnHist. 360
( cit. fr. 1919 ).
–
–
SVENSKMANNA-DYGD .
för svenskar(na) typisk dygd (se d. o. 4 ); äv. ironiskt. Sparsamhet och omtanke för framtiden är ju inte precis svenskmannadygd.
GHT 1 ⁄ 4 1943 , s. 10.
–
–
SVENSKMANNA-FRIHET ~⁰² l. ~²⁰.
(numera föga br.) svensk frihet (se d. o. 4 ).
BE MALMSTRÖM 7: 119 (
1848 ). Man dömer icke Sveriges store Carlar med den strängaste dom, ehuru de icke höllo Svenskmanna frihet lika helig som Sveriges ära oförkränkt.
SVEDELIUS i
2SAH 55: 106 (
1878 ).
–
–
SVENSKMANNA-GÄRNING .
gärning (se d. o. 1, 2 )
präglad av svenskmannaanda. En verklig svenskmannagärning, Nordenskjölds och Palanders världsomsegling
(1878-80) .
VFl. 1924 , s. 62. TSvLärov. 1946 , s. 13. –
–
SVENSKMANNA-HAND .
(numera föga br.) svensk tillhörig hand, svensks hand, svensk hand. Jag är glad . . at desza Bilor, desza Swärd, desza Skrufwar aldrig hädanefter skola komma at . . trycka någon Swenskmanna-hand!
GT 1788 ,
nr 131, s. 4 .
HOLMES NDikt. 316 (
1904 ).
–
–
SVENSKMANNA-HEDER .
för svenskar(na) kännetecknande heder. Ungdomens mod, offervillighet, nationaltillit och svenskmannaheder.
PedT 1901 , s. 132. Ärofull svenskmannaheder bjuder, att striden kring Arnljotgestaltens store skapare avblåses.
HågkLivsintr. 24: 239 (
1943 ).
–
–
SVENSKMANNA-KYNNE .
jfr kynne 2 a o. -anda. Gammaldags svenskmannakynne.
BACKMAN OkändV 45 (
1911 ).
–
–
SVENSKMANNA-LAG .
(†) svensk lag (se lag, sbst.¹
1 ).
BÆCKSTRÖM 4Regl. 27
( i handl. fr. 1797 ).
–
–
SVENSKMANNA-MOD .
för svenskar(na) kännetecknandemod (se mod, sbst.¹
7 ).
VFl. 1909 , s. 94. –
–
SVENSKMANNA-ORD .
ord präglat av svenskmannaheder; ord som man kan lita på; sant ord . De sedan hedenhös bland oss svenske dyrkade och omhuldade begreppen svenskmannasinne och svenskmannaord.
KRUSENSTJERNA Pahlen 5: 154 (
1933 ). Folk . . visste att . .
(hos högerledaren A. Lindman) ej fanns några finter eller krumbukter, utan rena, rejäla svenskmannaord.
LINDSKOG Bokslut 79 (
1949 ).
–
–
SVENSKMANNA-RÄTT .
för svenskar gällande (nedärvd l. sedan gammalt vedertagen) rätt (se rätt, sbst.²
2 ).
2RARP 18: 485 (
1752 ). Santesson hade . . gjort prästståndet den förebråelsen, att förnekat 3 städer i riket svenskmannarätt.
HH XXV. 2: 69 (
1809 ).
–
–
SVENSKMANNA-SED .
(nedärvd l. traditionell o. god) svensk sed (se d. o. 1 a ).
CVA STRANDBERG 1: 8 (
1844 ). Att svika Konung och Fädernesland har aldrig varit svenskmannased.
LandsstormB 5 (
1914 ). Eftersom . .
(mötet) ägde rum en förmiddag, kombinerades det på god svenskmannased med lunch.
ZETTERSTRÖM SällskRol. 96 (
1945 ).
–
–
SVENSKMANNA-SINNE .
jfr sinne, sbst.²
7, o. -anda; äv. ironiskt. Mitt svenskmannasinne spännes till uppmärksamhet vid hvarje steg som jag ser tagas emot de af mina medborgare som vilja begagna yttranderätten.
BrinkmArch. 2: 253 (
1815 ). Sant har . . en af våra skalder tecknat . . denne fullödige representant för gudaktigt, trofast svenskmannasinne . . i följande ord .
LfF 1904 , s. 72.
LIDFORSS UtrikVyer 75 (
1906 ;
ironiskt ). –
–
SVENSKMANNA-SÄTT .
sätt l. vis kännetecknande för svenskar med svenskmannaanda; jfr -vis. LOENBOM Stenbock 2: 287 (
1758 ).
–
–
SVENSKMANNA-TRO .
tro på svenskmannaanda o. d.; tro l. förlitan på det specifikt svenska. PH 15: 298 (
1792 ).
–
–
SVENSKMANNA-TROHET ~⁰² l. ~²⁰.
trohet mot svenskmannaanda l. svenskmannased o. d. STRINDBERG NRik. 27 (
1882 ).
–
–
SVENSKMANNA-VIS .
svenskmannasätt; äv. ironiskt. Man samlas kring ett väl försedt bord, där man på öfligt svenskmannavis knuffas och kifvas om gafflar och glas.
LUNDIN NSthm 512 (
1889 ). Jag . . har numera så ordnadt, att jag . . kan visa vänner g ammal gästfrihet på svenskmannavis.
STRINDBERG Brev 15: 109 (
1905 ).