SÖR sœ ⁴
r , äv.
SÖREN sœ ³
ren ², adj.
( söhl- i ssg 1736 ( : söhlgran ) . söhlen 1736 . sör 1596 ( : sörtallen ) osv. sören 1685 osv. ) [ fsv. sör , sv. dial. sör, sören ; jfr d. dial. sør , nor. dial. søyr , mlt. soar , nl. zoor , feng. seaar , torr; till en rot med bet.: torr, som äv. föreligger i gr. αὖος, fkyrkoslav. such ъ, lit. sau 𐅩sas o. med annat avljudsstadium lat. sudus . -- Jfr
SUCKAT, SÖRNA ] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om träd l. stubbe o. d.: torr, förtorkad.
PHRYGIUS MRosengren A 8 a (
1608 ).
Uthi dhenne sörne Ekestubbe. NVedboDomb. Vårt.
1729 , § 47. På båda sidor
(om vägen) låg det gräsbevuxna kärret med söra martallar, odon- och videbuskar.
LJUNGQUIST NDacke 312 (
1927 ).
Ssgr
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): –
SÖR-TALL . Karll och Bencht i Röszmark woro i en fello och höggo nedh en gran, huilken föll neder på en tall, och then sörtallen slogh ihiäll en kar.
ÄARäfst 91 (
1596 ).
– –
SÖR-VED . 4 lass söörweedh.
NVedboDomb. Vårt.
1661 . Hela
(jul) natten skulle det eldas med ved som ”smatrade”, torr sörved och gran.
FoF 1933 , s. 187.