TEMPUS täm ⁴
pus , n. (
CG LEOPOLD i
2SAH I. 2: 74 (
1801 : tempus,
pl .
) osv.)
( (†) r. l. m.
Cellarius LatGr .
71 (
1730 ),
SAHLSTEDT SvGr . 48 (
1769 )
) ; i best. anv. utan slutartikel (WoJ (
1891 ) osv.) l.
-uset (
SAOL (
1986 ) osv.); pl. = (
CG LEOPOLD i
2SAH I. 2: 74 (
1801 ) osv.) l.
-ora (
KULLIN EngGr .
34 (
1744 ) osv.)
( (†) -orer BORELIUS Sacy 84 (
1806 ),
ALMQVIST GrSpr . 96 (
1837 : temporernas,
pl. best. gen. ) ) .
Anm . I ä. tid förekommer ordet med lat. kasusböjning.
SWEDBERG Gr .
64 (
1722 : temporibus,
dat .
pl .
) .
[ jfr t. tempus , ävensom meng. temps (eng. tense ) o. fr. temps ; av lat. tempus (gen- ōris ), tid; av ovisst ursprung. -- Jfr
EXTEMPORE, TEMPO, TEMPORAL, TEMPORELL, TEMPORISERA, TEMPORÄR ] språkv .
grammatisk kategori som anger tiden för en aktion (handling l. skeende o. d.) i relation till tiden för utsagan (l. annan tid relaterad till tiden för utsagan); äv. inskränktare, om var o. en av de (i olika språk i växlande antal föreliggande) kategorier av (i allm. gm tillägg av ändelser bildade) böjningsformer hos ett verb som anger en sådan tidsrelation; tidsform; särsk. i uttr. enkelt l. sammansatt tempus ,
tempus uttryckt gm böjning resp. hjälpverbskonstruktion. Böja ett verb i alla tempus .
I vilket tempus står verbet? CELLARIUS LatGr. 71 (
1730 ). Tempus kallas tiden på hwilken något gjöres, som är treggehanda. 1:0 Praesens . . den närwarande . . 2:0 Praeteritum . . den förbigångna . . 3:0 Futurum, tillkommande.
MOLANDER Förespel 32 (
1753 ). Konjugation verkställes genom böjningar efter hvad i Språkläran kan kallas Grund-Former, Moder, Temporer
(m. fl.) .
AG SILVERSTOLPE Språkl. 33 (
1814 ). De sammansatta tempora, som icke ega sin egentliga plats under konjugationerna, alldenstund de icke utgöra någon särskild böjning, bildas
(osv.) .
BJURSTEN SvSpr. 2: 53 (
1865 ). Tempus äro eg. former, som förlägga verbet till ett visst tidsrum. Tempus finnas sålunda blott i indikativus.
BRATE SvSpr. 122 (
1898 ). Med verberna måste man jonglera liksom taskspelare med sina kulor, t. ex. 2:a person pluralis genom alla tempora.
NDA 19 ⁄ 4 1925 , s. 8. Det filosofiska tempus är presens, rikt av allt det förgångna och dräktigt med det kommande.
JOHANSON Stärbh. 139 (
1946 ). Språket
(i B. Lillpers roman) är ytterligt konstfärdigt, skeendet framställs inte bara i ordinära berättande tempus . . utan också i att-konstruktioner
(osv.) .
DN 14 ⁄ 8 2002 , s. B2. -- jfr
AUGMENT-TEMPUS .
Ssgr
(i allm. språkv .):
–
TEMPUS-BÖJNING .
böjning av verb i olika tempus. DANELL SvSpr. 54 (
1927 ).
– –
TEMPUS-FÖLJD .
om förhållandet att (val av) tempus i underordnad sats är avhängigt av tempus i överordnad sats. WoJ (
1891 ).
Oordning i tempusföljden är ej ovanlig i medeltidsverser. AntT XIII. 2: 8 (
1905 ). Tempusföljd . .
(dvs.) Om någon . . säger: Jag är hungrig, kan detta senare återges med Hon sa att hon var hungrig.
NE (
1995 ).
– –
TEMPUS-TECKEN .
(†) hos svaga verb: konsonanttecken som följer på stam l. avledn. o. som utmärker tempus. Tempus-tecken . . t. ex. d i brän-de, brän-d . . t i lös-te, lös-t.
RYDQVIST SSL 1: XI (
1850 ).
CANNELIN (
1939 ).
– –
TEMPUS-VÄXLING .
växling av tempus. SAOL (
1900 ).
– –
TEMPUS-ÄNDELSE .
(numera bl. tillf.) ändelse som utmärker tempus. TULLBERG SvSpr. 1: 10 (
1836 ).
AUERBACH (
1915 ).