TILLTAL til ³~t a²l , n.; best. -et ; pl. = (se f. ö. TAL , sbst. ²). ( förr äv. skrivet ss. två ord ) ] 1) motsv. TILLTALA , v. 1 , om handlingen att tilltala ngn; tal l. yttrande (till ngn); i sht förr äv. oeg. l. bildl.; förr äv. dels övergående i bet.: invändning, protest (jfr TILLSPRÅK ), dels i allmännare anv.: tal(ande), samtal, diskussion; jfr 5 o. TILLMÄLE 1 . Vänligt l. artigt tilltal. Han svarar inte l. knapp(as)t på tilltal. (Han) begynnar . . nw möta någhon tilltaal och geensegningar. FörsprRom. 4 a ( NT 1526 ; Bib. 1541 : insaghor ) . Strax . . begynthe han skiuthe på wåre skep, men the swarede honom efter tilthaled. HB 2: 342 (1598 ). Ondt tiltaal och wärre swar, giör snart en träta. GRUBB 782 (1665 ). På det deputationen, om det befinnas skule, at giöromåhlet widare tiltahl förtienar, sin berättelse til Riksens Ständer therom må afgifwa. 2BorgP 7: 215 (1741 ). Ett . . exempel (på C. F. af Wingårds begåvning som talare) är tilltalet till Presteståndet år 1844. 2SAH 26: 197 (1852 ). Har jag inte sagt, att Hildegard bara skall svara på tilltal. WIDEGREN FalskFlagg 120 (1933 ). -- särsk. a) motsv. TILLTALA , v. 1 d . I äldre tider synes . . tilltalet ”bror” . . ha varit mera brukligt än ”du”. NILSSON FestdVard. 46 (1925 ). De titulerades fröken -- ”fröken Agda” och ”fröken Lisa”, etcetera. ”Frun” vaktade noga på att var och en verkligen nyttjade sådan benämning, både i tilltal och vid omtal. GYLLENSTEN Grott. 305 (1973 ). b) i pregnantare anv., om tilltal som i positiv l. negativ bemärkelse (starkt) berör de tilltalade, uttryck(ssätt), framtoning; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Kyrkans anhängare finner missionshuset för trångt, närheten för påträngande. Det personliga är alltför starkt engagerat, tilltalet alltför direkt. ANDRÆ Herdabr . 35 (1937 ). Smith har både som sångare och textförfattare ett tilltal som gör honom omedelbart personlig. DN 22 ⁄ 4 1992 , s. B5. Unga koreografer med olika tilltal. SvD 28 ⁄ 3 2004 , Kultur s. 6. 2) (†) motsv. TILLTALA , v. 2 slutet: tillfrågan om äktenskap, frieri; särsk. i uttr. tilltal till ngn , om frieri framfört till ngn(s målsman). VDAkt. 1663 , nr 442. Sedan jag war med Jungfru efter tilltahl till Föräldrarne trolofwad. VRP 5 ⁄ 6 1732 . 3) (†) motsv. TILLTALA , v. 3 : uppmaning, förmaning; befallning, kommando. Christus lade sin höghra hand på honom / medh tiltaal at han ey skulle förfäras. BAAZIUS Upp . C 5 b (1629 ). (Slädhundarna) styras endast genom tilltal och en lång käpp, som den åkande har i handen. BERLIN Lsb . 55 (1852 ). NYBLÆUS Forskn . III. 2: 256 (1890 ). 4) (i sht i ä. juridiskt fackspr.) motsv. TILLTALA , v. 4 : anklagelse inför domstol o. d., åtal; förr äv. dels om (ekonomiskt) krav framställt gm rättsligt förfarande, dels allmännare: anklagelse, beskyllning, äv.: krav, anspråk, fordran (jfr TILLSPRÅK ), dels i sådana uttr. som ha tilltal till ngn , ha ngt att anklaga l. åtala ngn för, ha tilltal till ngn (om ngt ), ha l. resa krav l. anspråk på ngn (om ngt), få tilltal för ngt , bli anklagad l. åtalad för ngt, ha tilltal till l. om l. på ngt , ha l. resa krav l. anspråk på ngt; jfr 5 o. TILLTALA , sbst. Her a moth haffwer (kung Kristian) . . latid halshugga wthen tiltall och Doom . . biscop mattis i Strengenæs. G1R 1: 28 (1521 ). Hindrich Claesson will icke boo på Hapnim . . på th (et) att han icke skall få tilltall för sitt landzköp och ann (en) handell. TEITT Klag . 265 (1555 ). (Danskarna) vele haffve ett stortt tilltaall till osz svensche, icke um ett stycke land, uthen till thette gansche heele konunge riche. G1R 29: 397 (1560 ). Om the Swenskas Tiltal på Gottland . . måtte owälde Skedes-Herrar döma. GIRS G1 179 ( c. 1630 ). (Gud) framställer sig såsom en försoning för synden . . så at Hans rättfärdighet . . måste låta falla det tiltal, Han eljest hade til syndare. NOHRBORG 121 ( c. 1765 ). Alla dessa blevo . . från tilltal befriade. SvJuristT 1941 , s. 41. SvHandordb. (1966 ). -- särsk. i vissa uttr. särsk. α) ställa ngn under tilltal , se STÄLLA , v. ¹ I 4 b . β) stå under tilltal , se STÅ , v. I 5 e β. γ)

[

jfr fsv. lagha tiltala ] laga , äv. lagligt, tilltal (jfr LAGA , adj. b , LAGLIG I 1 b ). Sedhan (har K. IX) och haft för sijn egen Person laghligit tiltaal til någre lögnachtige menniskior. CHESNECOPHERUS Skäl Ii 2 b (1607 ). Bergsfogdarne . . åligger, at ställa de brottsliga under laga tiltal. Bergv. 3: 114 (1761 ). δ) fri (i)från , förr äv. för, tilltal , fri från åtal o. d., förr äv. krav o. d. (jfr FRI 27 , 28 ). Qwith och ffry ffør alth yth (e) rmer (a) tyl tal om nagan geldh. ArbogaTb. 3: 373 (1528 ). Wärjemåls ed . . är af den kraft, at swaranden, när han en sådan ed kan præstera, göres fri ifrån alt straff och widare tiltal. LMil. 1: 265 (1683 ). Alla capitaler . . skulle . . i framtiden vara fria ifrån allt tilltal och pålaga. LBÄ 39-41: 171 (1800 ). 5) (†) motsv. TILLTALA , v. 5 : tillrättavisning, klander, bannor, ”skrapa”; särsk. i uttr. få tilltal för ngt ; i sht i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 1 l. 4 . (Vi önskar) att han alle . . nödtorffter . . måtte bekomme . . så frampt vij (dvs. G. I) icke schole haffve tiltael till eder. G1R 27: 5 (1557 ); möjl. till 4 . Thesse rijffuare och frijbytare haffua . . wenta j sinom tijd itt hårdt tiltal aff Herranom Christo. L PETRI ChrPina i 7 a (1572 ); möjl. till 1 . Försummades och ther igenom nogot, så fingo han tilltaall derföre. RP 4: 25 (1634 ). (En god husmors) stilla tiltal är en tilräckelig aga, och ofta föder hennes tystnad mera agtsamhet uti göromålen, än dårens ständiga rop. SvMerc. 1765 , s. 88. För sina lärare vise lärjunge aktning och ovillkorlig lydnad samt mottage fogligt och utan gensägelse deras föreskrifter, tilltal eller bestraffningar. SFS 1905 , nr 6, s. 15 . IllSvOrdb. (1964 ; angivet ss. ålderdomligt ) .

Ssgr (i allm. till 1 ):

– TILLTALS-FALL . (†) vokativ; jfr fall XIII o. -form 1 . SCHILLER SvSpr. 24 (1855 ). Casus nominativus, nämnefall, hwaraf vocativus, tilltalsfall, är en liten afart, som brukas när man tilltalar . . något. STRÖMBORG SvSprBeg. 41 (1857 ). SCHILLER SvSpr. 81 (1859 ). –

– TILLTALS-FORM .

[TILLTAL 1]

1) till 1 : vokativ; jfr form I 3 b o. -fall . Vokativen (= tilltals-formen). TULLBERG SvSpr . 1: 25 (1836 ).

[TILLTAL 2]

2) till 1 (a ), om den form (se d. o. I 3 ) l. formulering l. (orda)lydelse l. det uttryckssätt som används vid tilltal; äv. dels i fråga om val av pron. l. namn(form) o. d., dels i fråga om (litterär) framställning där huvudperson l. läsare o. d. tilltalas; jfr -sätt . 2SAH 39: 140 (1864 ). ”Gå, Ärlige, Enfaldige, / At njuta ro ifrån din möda!” . . Så börjar dikten (Adlerbeths ”Grafskrift öfver en bonde”) , som genomgående är hållen i tilltalsform. BLANCK NordRenäss. 395 (1911 ). ”Åhörare”, ”kristna”, ”vänner” äro alltså de tre huvudkategorierna under 1800-talet, men de olika grupperna av predikanter renodla icke sina tilltalsformer. WIFSTRAND AndlTal. 143 (1943 ). Tilltalsformerna är högst varierande, från ”Ärade hr Statsminister” till ”Hej du Olle”. SvD 18 ⁄ 5 1975 , s. 8 . -- (1 (a ))

– TILLTALS-FORMEL . RYDQVIST SSL 2: 461 (1860 ). Om en enhetlig tilltalsformel av typen Dear Sir beslutsamt genomfördes, skulle det innebära en stor lättnad. Språkvård 270 (1954 ). -- (1 (a ))

– TILLTALS-FRAS . jfr fras , sbst. ¹ 1 , 2 . DN 8 ⁄ 1 1922 , s. 1 . --

– (4 ) TILLTALS-LÖS . (†) fri från rättsligt krav l. åtal o. d. VDAkt. 1685 , nr 201. -- (1 a )

– TILLTALS-NAMN . om förnamn som ensamt används vid tilltal (o. i de flesta andra sammanhang). Fyll i efternamn och samtliga förnamn, med tilltalsnamnet understruket. AB 1895 , nr 297 A, s. 2. –

– TILLTALS-NOMINATIV . (†) om uttryck i nominativ använt vid tilltal. Inuti tal, bref o. d. plägar man omsluta tilltalsnominativer (ss. mina herrar, käre vän) med kommata. LINDER Regl . 31 b (1882 ). TSvLärov. 1940 , s. 85. -- (1 a )

– TILLTALS-ORD . om ord (ss. pron. l. släktskapsord l. titel o. d.) som används som beteckning på den person som man tilltalar; särsk. (o. i sht) om pron. i andra person; jfr ord , sbst. ² 4 , o. -pronomen . Tilltalsordet ”ni” blev aldrig riktigt accepterat. Vi äga inga tilltalsord . . sådana som Fransmännens Seigneur, Madame. LEOPOLD 1: 236 (1803, 1814 ). Då ett allmänt tilltalsord saknas, gripa vi till titlarna. NILSSON FestdVard . 49 (1925 ). Tilltalsordet ”ni” låter vasst och ovänligt, nästan som ett skällsord. SDS 17 ⁄ 4 1976 , s. 31. -- (1 a )

– TILLTALS-PRONOMEN . jfr -ord . 3SAH XLVIII. 2: 233 (1842 ). Vi använda i stället för tilltalspronomen titlar, och när det gäller personer, vilkas namn vi känna, kräver artigheten att även namnet tillfogas. Språkvård 269 (1954 ). -- (1 (a ))

– TILLTALS-SKICK . jfr skick , sbst. ¹ 6 . Tilltalsskicket i svenskan. StNordFilol. IX. 4: 1 (1918 ; rubrik ) . Det är mycket möjligt, att detta ofattbart otympliga och grönköpingsmässiga tilltalsskick är en av orsakerna till den svenska stelheten. SvD(A) 1958 , nr 299, s. 26 . -- (1 (a ))

– TILLTALS-SÄTT . jfr sätt , sbst. ⁴ 1 , 4 , o. -form 2 . Frey 1848 , s. 130. Ännu svårare var det när jag var ny journalist, i brytningstiden mellan det gamla tilltalssättet och det allmänt accepterade ”du”. Vi 2000 , nr 27-28, s. 60. -- (1 a )

– TILLTALS-TITEL . (numera bl. mera tillf.) titel som används vid tilltal av ngn. 2NF 6: 1107 (1907 ). –

– TILLTALS-TON . om ton l. sätt l. skick som används vid tilltal. En kärv, artig, inställsam tilltalston. HALLNER Skrivb. 188 (1927 ).