TOSSA tos ³
a ², sbst. ², r. l. f.; best.
-an ; pl.
-or (
I ERICI Colerus 1: 262
( c. 1645 ) osv.)
( (†) -er , äv. att hänföra till sg.
tosse ,
GYLLENIUS Diar . 275
( c .
1670 ), Œ
DMAN Bahusl .
46 (
1746 )
) ;
förr äv. TOSSE ,
sbst.¹ , m.; anträffat bl. i pl.
-ar (
RelCur .
268 (
1682 )) l.
-er (se ovan).
( tossa (-å-) 1640 osv. tosser (-å-) , pl. c. 1670-1746 . tussa 1725 -c. 1815 ( : Skrubbtussa ) . tådza 1652 . tåssar , pl. 1682 ) [ jfr sv. dial.
tossa, tussa ; jfr ä. d.
tudse, todze (
totse ),
taadze , d.
tudse , paddan Bufo vulgaris, tjock o. trög person; expressiv, hypokoristisk bildn. med bet.: något (runt o.) klumpigt; jfr fvn.
toddi , (ull)tott, litet stycke, nisl.
tuddi , halvvuxen tjur, plump person, feng.
tádige, tadde (varav eng.
toad ), padda. -- Jfr
SKRUBBTUSSA (numera mindre br.) padda; (stor) groda; förr stundom i inskränktare anv., om vissa arter av grodor, motsatt: ”klossa” (se d. o.
2 )
l. ”frö” (se FRÖ , sbst. ²
); äv. i jämförelse l. bildl., om person (jfr TOSSA , sbst. ¹).
Linc. K 1 a (
1640 ). Hon hade . . skiält H
(ustru) Susannæ för en hynda, Tådza . . hoora.
VRP 1652 , s. 710. Sent om quällerna haffva . . fröder och Tåsser låtet och skält som om wååren.
GYLLENIUS Diar. 275
( c. 1670 ). Groder äro af åtskilligt slag. Här äro padder, kloszer och Toszer, endel uphålla sig i Träsk och Moraszer. Œ
DMAN Bahusl. 46 (
1746 ). Wendla och Lovisa . . begge grofva och stora tossor.
TOPELIUS Dagb. 4: 156 (
1839 ). De
(satte) sig glada och pillerögda på farstukvisten och gjorde sina fruntimmer rådlösa med den farhågan, att de fått i sig tossor och ormslån under sömnen.
SPONG Tavl. 335 (
1946 ). -- jfr
HOPPE-TOSSA .
Ssgr (†):
–
TOSSE-GRÄS .
växten Juncus bufonius Lin., vägtåg; jfr grode-, padde-gräs .
BROMELIUS Chl. 40 (
1694 ).
– –
TOSSE-HJÄRTA .
padd- l. grodhjärta. Läg thena ört med ett Tåssehierta . . och effter en liten tidh skola alla gårdsens hundar församlas tit.
LINNÉ Örtabok 125 (
1725 ).