TOR t ω⁴r , sbst. ¹, m. l. r. best. ( (†) (i bet. 1 ) -en L PETRI 3Post . 44 a (1555 ), TOPELIUS Fält . 4: 178 (1864 ); -n LINNÉ Ungd . 2: 98 (1732 ), BROMAN Glys . 3: 696 ( c . 1740 )) . Anm . Formen torn , trol. sg. best. av tor , är anträffad ss. förled i ssgr. ( thore 1620 . tor (th-, -oo-) c . 1540 osv. )

[ runsv. þor , þur, gudanamnet Tor; jfr d. Thor, Tor , fvn. þórr ; jfr fht. thonar (t. donner ), feng. þunor (eng. thunder ), åska; av en germ. stam þunra- , till den ieur. rot som föreligger i feng. þunian , genljuda, braka, lat. tonare , find. tanyúh¸ , åskande; etymologiskt identiskt med DUNDER . -- Jfr

TORDÖN, TORSDAG

]

[TOR.sbst1 1]

[

delvis uppfattat som o. sammanblandat med 2 ] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) åska, särsk. i uttr. tor(e)n går

åker o. d., åskan går. (Av ett ljussken) föllo the alle till iordena, lijka som Thoren hadhe slaghet them nedh. L PETRI 3Post. 44 a (1555 ). På detta (berg) hafva i forna tider lapparna offrat för lycka af renar; nu af torn afbrändt. LINNÉ Ungd. 2: 98 (1732 ). När torn åker uti luften. BROMAN Glys. 3: 696 (

1740 ). Fram på morgonen kryper solen i skinnfällen, och vi torde få höra Thoren gå. TOPELIUS Fält. 4: 178 (1864 ).

[TOR.sbst1 2]

2) namn på en av huvudgudarna i den fornnordiska mytologin, enl. folktron ansedd ss. åskguden; särsk. i vissa ssgr.

Ssgr

: ( 1 )

– TOR-BLIXT . (†)

åskblixt; jfr

-eld . LIND (1738, 1749 ). --

– (1 ) TOR-ELD . ( tor- c . 1600-1923 . tors- 1904 ( : Torseldsljusen ) ) (†)

åskblixt (som orsakar eldsvåda); äv. allmännare, om åska; jfr

-blixt . (Vi) sågom benen efter de tu trollen som af Torelden brende voro. BUREUS Suml. 86 (

1600 ). Thorelden brakade neder i Skårstenen. KulturbVg. 2: 193 (1721 ). Luften . . genomskars allt oftare av blixtarna . . vi har snart torelden rakt över oss. EKHOLM Torp. 10 (1923 ). –

– TOR-KIL ,

– TOR-VIGG , se

. -- (1 , 2 )

– TOR-ÅK l.

– TOR-ÅKA .

[ fsv. thorak

] (†) åska; i sht om ljudet. Toor åka. VarRerV A 4 b (1579 ). Ostadigt wäder, tooråk och regnskurer. Alm. 1624 , s. 33. (Efter maktkampen) blefwe desse Himmelstormande högmodige Jättar af Jupiters dunder ok Thor-åk så nederslagne at (osv .). COLUMBUS Ordesk. 52 (1678 ; uppl . 1963 ) . Ydun 1870 , s. 67.

(†)

: (

2 )

– TORE-SKÄGG . ( tore- 1685-1849 . tores- 1852 . tors- 1881 )

[ jfr t. donnerbart , eng. Jove’s, Jupiter’s beard , fr. joubarbe , efter lat. Jovis barba , Jupiters skägg

] växten Jovibarba globifera (Lin.) J. Parn., hammarbytaklök. RUDBECK D. Ä. HortBot. 16 (1685 ). I sednare tider, då man brukade öfversätta Latinska namnen, bildade derigenom, att man utbytte den Romerska gudomligheten med den motsvarande Nordiska. Så är förhållandet med Thores-skägg, hvarmed man öfversatt barba Jovis. FRIES BotUtfl. 2: 128 (1852 ). Boskapsskötarne hade . . det bruket, att på sina hustak plantera en ört, som de kallade torsskägg (taklök), och hvilken ansågs skydda mot åska eller tordön. STRINDBERG SvFolk. 1: 31 (1881 ).

(†)

– TORES-SKÄGG , se

(†)

– TORN-VIGG , se

– TORS-DAG , se d. o. –

– TORS-ELD , se

. --

– (2 ) TORS-HAMMARE . om ((ss. amulett buren) avbildning av) guden Tors vapen, hammaren Mjölner. SvLitTidn. 1817 , Bih. sp. 67. Bruket af torshammare synes förskrifva sig från 900-talet. Fatab. 1914 , s. 178. När de flesta killarna på skolan har ortodoxa kors eller muslimska halvmånar har Johan en torshammare i läderband runt halsen. DN 8 ⁄ 12 1999 , s. C3. --

– (2 ) TORS-HELG . (förr)

jfr

helg 1 . SvH 1: 277 (1903 ). De gingo troget till de små kyrkorna kring bergets fot . . men de firade inte desto mindre torshelgen i festligt prydda stugor. TurÅ 1942 , s. 79. -- (1 , 2 )

– TORS-KIL . ( tor- 1611-1912 . tors- 1882 osv. ) (numera bl. mera tillf.)

jfr

-vigg

tordön-kil . FORSIUS Phys. 123 (1611 ). Under benämningen . . torkilar, o. s. v. förekomma . . olikartade stenföremål (såsom stenredskap, försteningar m. m.), vilka folktron betraktar såsom nedslungade från himmelen och vilka använts vid olika slags vidskepliga bruk. Hembygden(Hfors) 1912 , s. 90. --

– (2 ) TORS-MÄRKE . (förr)

om i magiskt syfte ritad l. ristad l. i luften tecknad l. på annat sätt framställd figur som förbands med guden Tor; särsk. om hakkors (se

hak-kors , sbst. ¹); jfr hammar-märke 2 . Korsmärket eller en flätad Blix, war i Hedendomen Thorsmärke. PERINGSKIÖLD MonUpl . 257 (1710 ). Bomärkena föreställa en grep, ett årder . . ett torsmärke. HÖRLÉN GSed . 40 (1914 ). –

– TORS-SKÄGG , se

. -- (1 , 2 )

– TORS-SLAG . (†) särsk. i bild, om ngt som ödelägger allt; jfr SLAG , sbst. ¹ 3 h α. (Lukas) förklarning (om nattvarden) är itt rätt Thorsslagh, ther igenom nederslagit warder alt thet the Sacrame (n) terare oc Sophister tala. P ERICI Musæus 1: 252 b (1582 ). -- (1 , 2 )

– TORS-VIGG , äv. VIGGE . ( tor- 1587-1958 . torn- 1690-1916 . tors- 1788 osv. ) (förr)

om föremål av flinta l. annan stenart, i sht yxa (äv. om annan (kilformig o. d.) sten l. förstening), som i folktron betraktades ss. spår av blixtnedslag (o. ansågs ha magisk kraft); förr äv.: blixt; jfr

-kil

tordön-kil, åsk-vigg . HELSINGIUS Ii 4 a (1587 ). (Med) Liungelden fölier ofta en hård steen, som af grofue och seeghe exhalationer i molnet wäxer, then man kallar . . på Swensko thorkijl eller Thorwigg. FORSIUS Phys. 123 (1611 ). Alt afslets och söndersprängdes af wädret, som där åskan eller torn wiggen plägar nederslå. SockenbeskrHäls . 257 (1790 ). När man vill göra i ordning en svedja, försummar man icke att omkring den utmätta fällan släpa en torvigg. STRINDBERG SvFolk . 2: 115 (1882 ). Hon (hade) en torvigg, en stenyxa, som lånades ut för vissa mystiska ändamål. Bäst var den som skydd mot blixten. ENGSTRÖM Mem . 132 (1927 ).